Vi stannar härlon:151.28;lat:-33.85;postdate:feb 13 26;pos:Sydney, Australien

HenrikFör ett tag sedan kom ett mail från vår agent Charles, med besked om att Christine och jag beviljats visum i Australien fram till 2017. Jag ska börja jobba på Agresso igen. Här i Sydney och jag börjar imorgon. Christine springer på arbetsintervjuer och vi har börjat spana på lägenheter i en mysig stadsdel som heter Surry Hills.

Världsomseglingen har alltså pausats tills vidare och vi ser fram emot ett bekvämt liv igen. Det ska bli skönt att äntligen kunna duscha, kolla film och koka kaffe, som normalt folk. Vi ska ha isbitar i frysen och fast mark utanför dörren.

Med tanke på kostnaden att ha en båt parkerad här varje månad, vill jag sälja Birka. Hör av dig för utrustningslista och bilder. Hon är lagom fräsch inuti, fullt kittad för oceansegling och kontinuerligt uppdaterad med bland annat ny rigg 2010 och ny motor 2011.

Nu fokuserar vi på karriärer och framtiden, tillsammans i en ny stad. Det långsiktiga målet är att fortsätta världsomseglingen hem till Sverige igen. I en stor och fin båt med alla bekvämligheter. Det kommer att dröja tills dess, men varför stressa? Vi tar ett år i taget.

Vad händer nu då?lon:151.28;lat:-33.85;postdate:jan 13 11;pos:Sydney, Australien

ChristineJa det kan man fråga sig.

Det frågar vi oss själva också. Men vi är alltså kvar i Sydney. Vi bor på Birka i flotta förorten Rose Bay där även Russel Crowe bor. Nej, vi har inte stött på honom ännu men vi håller ögonen öppna. Färska grönsaker och frukt i näten har fått ge plats åt galgar med skjortor, klänningar, kavajer och jackor. Durken är full med klackeskor och docksides. I Sydney kan man inte gå omkring som en dekadent cruiser längre. För det finns inga cruisers här nämligen så man kommer inte undan utan blir sedd som en sunkig utböling.

Sedan vi kom hit för två månader sedan har vi hunnit fira jul hemma hos pappa Anders och Debbie utanför Brisbane där vi äntligen fick njuta av ett boende som inte gungar, där man kan titta på dvd filmer på en jättestor platt TV och där man får låna en jeep som man kan åka på road trip med. Vi behövde en paus från Birka och det fick vi. Vi fick även mersmak av livet på land. Medens vi ändå var på semester från semestern passade vi på att åka och titta till Surfers Paradise och Byron Bay. Vi var även och hälsade på Ollie på Barracuda som ligger förtöjd i Brisbane precis utanför botaniska trädgården. Mycket trivsamt läge.

Dagen innan nyår satte vi oss på ett tåg tillbaka till Sydney. 15 timmar senare anlände vi Sydney och gjorde oss beredda på att fira nyår. En levande känguru såg vi från tåget.

Våra visum går ut om en månad och troligtvis så tar vi Birka och seglar utanför Australiensiskt vatten och tillbaka, så att vi kan få tre månader till. Vi trivs väldigt bra här i Sydney. Det är dyrt men rent, fint, trevligt folk och klimatet börjar äntligen bli riktigt bra, dvs upp mot 30 grader.

Två månader i Sydney har gått fort. Vi har försökt att se oss omkring så mycket som möjligt och vi har fått kompisar. Dagarna brukar fördrivas på det lokala biblioteket där vi har utsikt över havet och en mysig park där vi har picknick var och varannan dag. Vi duschar varje dag och luktar gott mest hela tiden. Dreadlocks i håret och svettiga armhålor är ett minne blott.

Hur framtiden på Birka ser ut vet vi inte riktigt just nu. Men bloggen som ju är en seglingsblogg kommer inte att uppdateras särskilt ofta medans vi inte seglar (och bryggsegling räknas inte), inte för att den brukar uppdateras frekvent i vanliga fall heller men ändå. Så fort vi vet lite mer hur det blir framöver så meddelas det här på bloggen. Vi mår i alla fall bra och både vi och Birka njuter av att inte segla i stormar och hårt väder.

Knocked Down Underlon:151.28;lat:-33.85;postdate:nov 12 11;pos:Sydney, Australien

HenrikVi har kommit fram till Sydney, de åtta årstidernas stad, långt söderut på Australiens ostkust. Det är en mycket vacker stad och vi är mycket glada att vara här. Nästan 34 grader söder om ekvatorn är det kallt. Det är visserligen vår här nu, och australierna själva går omkring i sandaler och kortärmat. Men för stackars oss, som spenderat de senaste två åren i tropikerna, är det kallt. Vinden blåser snålt genom revbenen och vattnet är kallt och klart som en fjällbäck om den norrländska våren.

Det tog oss elva dagar att segla hit från Nya Kaledonien. Det var tufft. Vi hade inget vindroder och fick turas om att sitta och hålla i pinn tre timmar i taget. Vi stötte på två oväder, det första sydligt och det andra från norr.

När det bara var 50 sjömil kvar till vårt mål, Sydney Harbour, ökade kulingen till storm samtidigt som kvällen övergick i natt. Vågorna var stora och branta och vinden piskade loss vatten från vattenytan. Det var inte bara skummet från de brytande vågorna som yrde, utan även mellan vågorna blåste vatten bort från havsytan. Birka har inget vindinstrument så vi vet inte vad vindstyrkan var uttryckt i meter per sekund, men det skrek i riggen och mullrade från havet omkring oss.

Vi närmade oss kusten och trafikerade farvatten. Allt eftersom mörkret föll dök det upp fler och fler ljus runt horisonten. Som mest kunde vi se fem båtar samtidigt, eller rättare sagt, när vi var högst upp på vågtopparna kunde vi urskilja ljuspunkter åt fem olika håll.

Utan AIS, masttoppslanterna eller möjlighet att ändra kurs på grund av brytande vågberg akterifrån, satt vi där, blöta, trötta, kalla och rädda, och ropade ut vår position och kurs lite då och då på kanal 16. Vi gjorde fem knop för bara riggen men la inte i drivankaret för vi ville hålla vår till den australiska gränskontrollen utlovade ETA. Det var ett misstag.

Rätt som det var smäller det till, och lilla tappra Birka, som seglat över halva jordklotet på rätt köl, lägger sig ner på sidan och doppar masttoppen i vattnet. Kicki får sig ett ofrivilligt dopp, men håller sig kvar på båten tack vare dubbla livlinor. Undertecknad hänger i nedgångsluckan och försöker förgäves att ha någon sorts kontroll över tillvaron.

Båten kommer upp igen, sittbrunnen är full med vatten och där nere ser det ut som ett bombnedslag. Dessutom har den handhållna GPS:en, som vi använder för att navigera med, försvunnit i tumultet. Tillslut hittar jag den bakom nätet i babords toft, och konstaterar att den ramlat "uppåt" för att hamna där. Om detta är vad som händer i en knock down, vill jag inte ens tänka på att vara med om en 360.

Nåväl, tillslut avtog vinden, vågorna la sig och vi kunde sakta puttra hela vägen in i Sydney, förbi det berömda operahuset och lägga till punktligt vid tullkajen. Birka är lite omtöcknad och trasig, men inget strukturellt gick sönder, och nu ligger vi säkert vid en mooring inne i staden och spenderar så mycket id som möjligt i land.

Snart kommer sommaren till Australien, och därefter fler årstider. Vi ska inte segla mer på ett tag framöver, utan ser fram emot ett stilla, torrt, tryggt och bekvämt liv i land.

When Bäck went backlon:166.44;lat:-20.27666;postdate:okt 12 20;pos:Noumea, Nya Kaledonien

CalleEfter nästan ett och ett halvt år och tre dygns flygresa var jag tillbaka. Lilla Birka hade under tiden tagit sig till Fiji, på andra sidan världen, nästan precis så långt hemifrån som man kan komma och till det hav jag mest såg fram emot att segla i när vi fejade och donade på henne på Ringön för hundra år sedan. Äntligen skulle jag få segla, i alla fall lite grann, i Söderhavet.

Birka såg vid första anblicken ut precis som när vi sågs senast. Visserligen med en god portion patina från topp till köl, men det syntes inte i Söderhavsnatten. Kapten har numera riktigt långt hår när han släpper ut tofsen och first mate Kicki revar storen i sömnen är en jävel på att laga utsökt mat på en (anmärkningsvärt rostig) spik, men i övrigt var de också sig lika. Till och med Barracuda låg ankrade i bukten och några flaskor rom senare kändes allt precis som vanligt för en annan som sedan sist trots allt jobbat nio till fem, sett Loreen vinna Melodifestivalen och engagerat sig för eller emot Tv-eken, som alla andra samhällsbärande människor där hemma.

Nåväl. Fiji hade mött mig och alla andra charterturister med en käck ukuleletrio i ankomsthallen. Det hade tagit fyra timmar att åka från flygplatsen till båten på en ö som inte ser större ut än Vinga på en världskarta och hela stan luktade indisk curry - det kändes liksom inte så exotiskt som jag föreställt mig. Söderhavet ska ju liksom vara atoller och kokosnötter. Efter några dagar seglade vi så vidare, och när vi i världens minsta lilla obekväma båt (det är förresten svårt, inser jag nu, att beskriva hur mycket det faktiskt gungar ombord, fram och tillbaka eller ännu mer i sidled, när man vill sova och när man vill laga mat och när man vill uträtta sina behov) angjorde Tanna och Vanuatu kände jag mig mer som en seglare igen som gjort sig förtjänt av att vara där jag var. Det rök ur berget och svarta män i träkanoter mötte oss för att byta färsk frukt mot batterier och tändstickor. Byn bestod av hyddor, en solcellsdriven vattenpump som inte fungerade och en blå pickup som saknade hälften av bultarna på bakhjulen. Med den tog det tog lika lång tid att korsa Tanna som det tog att korsa huvudön i Fiji, men allt var på alla sätt annorlunda. Och hit hade jag seglat.

Av tre veckor har vi väl seglat sisådär halva tiden. Det har blåst alldeles för mycket (för första gången sedan Shetlandsöarna kände jag mig manad att surra mig vid rodret för att inte slungas överbord i den månlösa natten) och det blåste ingenting, det regnade som vore det gamla Kaledonien (både under- och seglarställ på - skulle detta vara Söderhavet?) och det var stekhett, kvavt och jakten på skugga skapade inombords panik på ett sätt som jag hade förträngt. Båten ramlade isär bit för bit, också det på ett sätt jag i efterhand lyckats se som blott något charmigt: Vindrodret ramlade av, båda länspumparna strejkade, det rann saltvatten från radion till styrbordskojen och good old Stefan flyter antagligen bara i saltvatten numera. Jag påmindes kort och gott om varför jag lockades av och gav mig ut på det här spektaklet, lika väl som varför jag trivts ganska bra hemmavid sedan jag mönstrade av i Colombia.

Nu är vi i Nouméa, Nya Kaledonien. Här är egentligen inte så kul - en halvful stad, allt är dyrt och det är ärligt talat ganska kallt och ruggigt. Som seglare har vi bara för avsikt att stanna några dagar, precis som vi bara stannade några dagar på Tanna, som ändå var en av de häftigare öar jag upplevt. Själv ska jag inte ens stanna så länge, för om några timmar ska jag duscha, kamma mig och sätta mig på ett flygplan igen. Tillbaka till det som långseglare en gång lämnat, på gott och ont. Snart kommer jag vara i Auckland, ganska snart i Peking och om inte så himla lång tid kommer jag sitta i Stockholm igen och se på tv, wordfeuda och svära över chaufförsbyte på bussen så att alla måste stå och vänta i snålblåsten vid Slussen. Söderhavet må bitvis inte vara mer klyschigt kristallklart än Nordsjön om hösten, men att då och då slängas ut ur det där, till världen härutanför, är en ynnest och något alla borde få uppleva, eller se till att uppleva.

Mt Yasurlon:166.44;lat:-20.27666;postdate:okt 12 20;pos:Noumea, Nya Kaledonien

ChristineNu är vi på väg från Tanna till Nya Caledonien. Tanna har visat sig från sin bästa sida, minst sagt, och är lätt med på vår topp fem lista.

När vi anlände till Port resolution blev vi kvickt informerade av de övriga två båtarna att här fanns ingenting. Om vi ville handla och växla pengar, vilket vi ville, var vi tvungna att åka med den blåa pick upen klockan 05:30 följande morgon. Fråga efter Stanley. Ok, inga problem. Efter några romdrinkar med våra nya vänner på Obelisk och pojkarna på Slick var det dags att åka tillbaka till Birka och ställa klockan på 04:30.
Det var inga problem att hitta bilen och Stanley. Totalt var vi 25 stycken på flaket, vuxna och barn som alla stod upp, och turen tog tre timmar. Vägen var mestadels obefintlig och man fick vara med och ducka för träd och elledningar. Vi var dock glada som barn eftersom vi är vana att segla i max fem knop och nu åkte vi i kanske 80 km/h. Det gick jättefort!

Väl i staden växlades det pengar på banken och vi handlade lite grönsaker och några lokala öl. Klockan tolv var det dags att samlas för att åka tillbaka till Port resolution. Nu var vi bara tio vuxna, två grästrimmers, mängder med grönsaker och några kastruller. När vi ändå var ute på tur passade vi på att boka in en utflykt till vulkanen dagen efter. Mt Yasur skall vara en av de mest aktiva vulkanerna och egentligen den största anledningen till att vi valde att segla till Tanna.
I ankringsviken låg det nu fem båtar och det visade det sig att alla skulle med på vulkantrippen.
Våra förväntningar var inte särskilt höga men vi hoppades på att få se lite rök och kanske lite röd lava ligga och glöda någonstans. Till vulkanen åker man i solnedgång så att man kan se lavan bättre. När vi anlände till Mt Yasur var det skymning och en hel del folk på plats. Det första vi hörde var ett brummande som tätt följdes av kaskader av lava som slungades upp mot himlen. Vi stod alla vid kraterns kant och tittade medens den mycket aktiva vulkanen kastade upp lava. Det var det mest fantastiska och mäktigaste jag sett. Vissa gånger var utbrotten så stora att man fick lock för öronen av tryckvågen och vi ryggade tillbaka av rädsla. Stanley berättade att detta var aktivitet tre på en skala av fem. Normal aktivitet. När det är nivå fem kan man inte åka upp till vulkanen för då skjuts lavastenarna upp och långt över kanterna där vi stod och tittade. 1995 var det två turister som dog då de träffades av glödande stenar.

Vår grupp var den sista att lämna Yasur och aktiviteten var på väg upp till en fyra, stenarna slungades nu högre och högre upp och någon landade bara några meter från vår grupp. Det började bli lite väl närgånget tyckte vi. Bilturen tillbaka var exakt lika rolig som de andra och ännu roligare blev det när vi fick sällskap av tre kossor som galopperade framför bilen och inte förstod att de borde vika av.
Det var inga problem att somna efter den upplevelsen. Helt fantastiskt!