Karibien runt i en ganska stor båtlon:-75.5;lat:10.4;postdate:nov 11 10;pos:Cartagena, Colombia

HenrikVi kom till St Maarten med hopp om arbete och en fetare framtid. Det räckte med några dagars barmingel för att hitta vad vi sökte.

En kanonfin 54 fots katamaran är nu vårt hem och arbetsplats. Hon har alla bekvämligheter och plats för åtta gäster, som Christine och jag kommer att ta hand om. Chartersegling, alltså. Vi kommer att segla runt mellan olika karibiska öar, laga trerätters middagar, spexa och underhålla, nudelsnorkla, dyka, blanda cocktails och städa toaletterna, en vecka i taget.

Vi kom just tillbaka från vår andra träningsvecka, som gick mellan St Maarten, St Barts och Anguilla. Veckan dessförinnan spenderade vi, praktiskt taget som gäster ombord på en båt, i British Virgin Islands.

De senaste dagarna har vi landtränats och på lördag ska vi ut för första gången på vår alldeles egna charter, med gäster och hela faderullan. Det är nytt, spännande, häftigt och någonting vi verkligen ser fram emot.

Den här bloggen handlar om en världsomsegling i en ganska liten båt, så vi kommer inte att uppdatera den tills det blir dags att världsomsegla i en ganska liten båt igen. Tills dess ska vi använda e-post, skype och facebook för att hålla kontakt med omvärlden. Vi har Internet i båten nuförtiden, så det ska nog gå bra.

Vi bygger ett roderlon:-75.5;lat:10.4;postdate:okt 11 10;pos:Cartagena, Colombia

HenrikNär vi maxade Yanmar senast gick det så fort att rodret till vindrodret lossnade. Dags att tillverka ett nytt, alltså! Vi köpte en hel bärkasse med material för bara 300 svenska kronor hos den lokala färghandlaren och skred till verket. Först hällde vi skum i en form av folie.

Skum är ett roligt material att arbeta med. Vi kunde inte hejda oss och tillslut såg alltihop ut som en överjäst brödlimpa, som vi med brödkniven (vad annars?) och grovt sandpapper formade till en närapå perfekt roderhalva.

Det nya rodret är ca 1,5 gånger längre och lite bredare än det gamla, vilket förhoppningsvis förbättrar styrförmågan. Det gamla rodret var för litet för att kunna styra vår stora båt tillfredsställande.

Vi klädde insidan med glasfiber och lät det stelna innan vi gjorde hål i skummet från utsidan. Hålen fyllde vi med polyesterresin utblandat med något vitt pulver och därefter la vi på glasfiber på utsidan.

När styrbordshalvan var färdig vände vi på rodret, hällde skum på insidan och tog fram brödkniven och sandpappret igen.

Vi gjorde hål i skummet på denna sida också, som vi fyllde med utblandat resin innan vi la glasfiber runt hela rodret. När det härdat penslade vi lite extra plast på ytan som vi sedan sandpapprade tills det blev lent och fint.

Till sist hängde vi upp det på båten och konstaterade att det passaden. Tur, eftersom vi inte hade en tanke på att mäta och göra en ritning när vi hade så roligt med skummet tidigare. Avslutningsvis målade vi rodret med epoxi-primer. Hela processen tog tre arbetsdagar för två glada amatörer, som är mycket stolta över resultatet.

Just nu sitter vi innanför säkerhetskontrollen på flygplatsen i Cartagena. Om en timme lyfter planet mot Panama City, där vi ska göra vårt bästa för att våldgästa Jenga-mästaren Daniel som vi träffade i Curacao. Imorgon kommer vi fram till en annan av de nederländska antillerna, St Maarten. Där väntar nya utmaningar. Det känns som ett nytt kapitel. Nu ska vi tjäna pengar och vi är väl förberedda. Sjutton dagar i rad tränade vi på olika typer av båtvård innan vi lämnade Pour Bon på land.

Arbetelon:-75.5;lat:10.4;postdate:sep 11 27;pos:Cartagena, Colombia

HenrikNu händer det grejer. Pour Bon står på land. Den svindyra bottenfärgen från Curacao visade sig vara en bra investering. Fyra månaders marinering i trettio grader har resulterat i ett fåtal havstulpaner på kölen, men inte mer. Det är mycket glädjande. Färgen heter Island 44 Plus.

Vi ska arbeta på båten i ungefär två veckor här på Manzanillo Marina Club i Cartagena. Målet är en sjöduglig och fräsch båt som kan styra sig själv över Stilla Havet. Vi ska tillverka ett nytt roderbeslag och ett nytt vindroder-roder, samt småpilla och slipa och spackla lite här och var. Sen bär det iväg, men inte i Pour Bon.

Vi lämnar henne här, på land, och flyger till St Marteen för att arbeta ännu mer. Skeppskassan börjar sina och vi har funderat mycket på hur vi ska ha råd att fortsätta segla. Det var pojkarna på Barracuda som lät oss slippa fundera längre. De har varit på St Marteen förr och vet hur det funkar där. Vi åker tillsammans med dem.

St Marteen är ett Mecka för super yachts, gigantiska nöjesbåtar utan sinande skeppskassor. På dessa båtar finns kilometervis av rostfritt stål och stora, stora skrov som behöver poleras noggrant. Vi hoppas kunna arbeta några månader och dra in tillräckligt med deg för att ta oss över Stilla Havet till våren. Flygbiljetterna är klara. Vi sticker 10 oktober.

Det ska bli jätteroligt att komma till en ny plats och göra någonting annat för omväxlings skull. Jag har varit ledig i över 15 månader och är återigen redo att producera goda dagsverken mot lön för mödan. Vi har ett mål att arbeta mot och en fräsch och sjöduglig båt att komma tillbaka till.

Semesterlon:-75.5;lat:10.4;postdate:sep 11 13;pos:Cartagena, Colombia

HenrikVi har just kommit tillbaka till Cartagena efter att ha vilat upp oss en vecka i Cholon. Vi ankrade som vanligt i en mycket skyddad bukt där det inte finns någonting att göra alls. Förutom att bada i 34-gradigt vatten, läsa böcker och baka bröd.

Jo, en dag tog vi Barracuda-pojkarnas dinge och åkte på upptäcktsfärd a la Apocolypse Now. Genom tät mangrove-skog slingrar sig en smal och grund kanal/tunnel hela vägen fram till Baru. Det är en fattig liten by där vi säkerligen ökade dagens omsättning med några hundra procent genom att köpa empanadas och en flaska Aguardiente, Colombias nationaldryck som smakar anis. Barnen sprang omkring och lekte med plastpåsar bland grisar som bökade på byns huvudgata. Som lagom-svensk var det knäckande att se sådan fattigdom bara några sjömil från privata öar och gigantiska villor med vakter och vattenskoters i Cholon. Det kändes fel att ta bilder så ni får lita på mitt ord. Baru är inte ball.

Christine har räknat ut att sedan vi kom till Cartagena första gången för tre månader sedan har vi spenderat 45 dagar utanför Cartagena. Hälften av tiden alltså. Inte konstigt att tiden går fort. Nu blir det dock ingen mer nöjessegling på ett tag. Rodret hänger fortfarande löst och vi har en läckande genomföring, det vill säga tillräckligt med incitament för att ta upp båten på land. Men först ska vi vila upp oss efter semestern. Det tar väl en vecka eller så.

En helt vanlig daglon:-75.5;lat:10.4;postdate:aug 11 28;pos:Cartagena, Colombia

ChristineDet är snart tre månader sedan vi släppte ner ankaret för första gången utanför club nautico i Cartagena. Här är det inte många båtar som lämnar sin plats. Alla är deroes. Vi är också deroes. Eller jo vissa båtar lämnar med ett lass backpackers ombord men de kommer alltid tillbaka.

Dagarna brukar inledas med morgonshowen kl 08.00 på kanal 68. Den varar ca en kvart och här kan man fråga om hjälp, få väderleksrapport, berätta om det händer något kul, säga hej eller hej då om man skall åka. Man kan dra ett dagens skämt eller säga ett visdomsord. Man kan egentligen säga vad man vill på denna show fast skämta om amerikaner det var inte populärt som polacken på Luka gjorde häromdagen.

Efter morgonshow dricker vi några köppar kaffe, äter frulle och innan 12 åker vi in med Stefan till kajen för att hinna duscha innan dessa stänger. Eftersom det är 30-35 grader varmt undviker vi solen så gott det går. Oftast går vi till mataffären där det är svalt, där har de Internet och ett café. Vi har ett superclientekort som vi samlar poäng på när vi handlar, vad vi kan använda poängen till vet vi inte riktigt men det känns bra och vuxet att ha det där kortet.

Oftast har vi något ärende vi skall uträtta och för oss tar det en hel dag. Vi har blivit som pensionärer. Om det är onsdag går vi på bio för då är det halva priset om man lämnar in en speciell läskkork i bioluckan. Tio kr per person kostar det då. Tyvärr så går det inte så många odubbade filmer här så nu får vi snällt vänta på att det kommer upp en ny film. Än så länge har vi sett, Harry Potter, Baksmällan 2, Fast and furious 5 och nu sist Jag vill mörda min chef.

På onsdagar är det även happy hour på den lokala pizzerian och då kan man byta böcker och snacka lite med de andra seglarna. Fast alla andra är över 60 och de enda i vår ålder här är deras 25 åriga colombianska fruar som bara pratar spanska. Men de senaste veckorna har vi haft sällskap av Barracuda boyz som vi träffade första gången i Portugal. På deras båt har vi grillat några gånger och nu senast var vi där på 22 års kalas. Vi har redan kontrat och bjudit in dem på Henriks och mitt gemensamma 60 års kalas 31 aug.

Oftast är vi i säng innan 22 tiden och pga av värmen har vi separata "sovrum" sedan länge. Henrik sover numera på durken i mitten av båten och jag sover i babord koj. Planen är att a) bygga en dubbelsäng i mitten av båten eller b) installera fläkten i förpiken som jag numera använder som garderob.

Det är mycket liv och rörelse runt omkring Pour Bon. Kustbevakningen har koll på oss 24 timmar om dygnet både från luften och vattnet. Det åker turbåtar fram och tillbaka med onödigt stora högtalare och motorer. Containerfartygen lastas av och på konstant och på kvällen lyser det runt omkring oss från skyskraporna och lyftkranarna.

Vi har inte tröttnat på varandras sällskap fast vi umgås 24 timmar om dygnet och det är ju ett bra test innan vi ger oss ut och seglar över det stora havet i februari.
Vi trivs bra här. Absolut blir vi rastlösa ibland men då går vi ut och springer. Alltså egentligen gör vi inte så mycket men tiden går superfort och vi håller oss sysselsatta och är glada och friska. Det är härligt att vara på ett ställe där båtarna för en gång skull inte lämnar oss. Alla är här för att stanna.