Arbetelon:-75.5;lat:10.4;postdate:sep 11 27;pos:Cartagena, Colombia

HenrikNu händer det grejer. Pour Bon står på land. Den svindyra bottenfärgen från Curacao visade sig vara en bra investering. Fyra månaders marinering i trettio grader har resulterat i ett fåtal havstulpaner på kölen, men inte mer. Det är mycket glädjande. Färgen heter Island 44 Plus.

Vi ska arbeta på båten i ungefär två veckor här på Manzanillo Marina Club i Cartagena. Målet är en sjöduglig och fräsch båt som kan styra sig själv över Stilla Havet. Vi ska tillverka ett nytt roderbeslag och ett nytt vindroder-roder, samt småpilla och slipa och spackla lite här och var. Sen bär det iväg, men inte i Pour Bon.

Vi lämnar henne här, på land, och flyger till St Marteen för att arbeta ännu mer. Skeppskassan börjar sina och vi har funderat mycket på hur vi ska ha råd att fortsätta segla. Det var pojkarna på Barracuda som lät oss slippa fundera längre. De har varit på St Marteen förr och vet hur det funkar där. Vi åker tillsammans med dem.

St Marteen är ett Mecka för super yachts, gigantiska nöjesbåtar utan sinande skeppskassor. På dessa båtar finns kilometervis av rostfritt stål och stora, stora skrov som behöver poleras noggrant. Vi hoppas kunna arbeta några månader och dra in tillräckligt med deg för att ta oss över Stilla Havet till våren. Flygbiljetterna är klara. Vi sticker 10 oktober.

Det ska bli jätteroligt att komma till en ny plats och göra någonting annat för omväxlings skull. Jag har varit ledig i över 15 månader och är återigen redo att producera goda dagsverken mot lön för mödan. Vi har ett mål att arbeta mot och en fräsch och sjöduglig båt att komma tillbaka till.

Semesterlon:-75.5;lat:10.4;postdate:sep 11 13;pos:Cartagena, Colombia

HenrikVi har just kommit tillbaka till Cartagena efter att ha vilat upp oss en vecka i Cholon. Vi ankrade som vanligt i en mycket skyddad bukt där det inte finns någonting att göra alls. Förutom att bada i 34-gradigt vatten, läsa böcker och baka bröd.

Jo, en dag tog vi Barracuda-pojkarnas dinge och åkte på upptäcktsfärd a la Apocolypse Now. Genom tät mangrove-skog slingrar sig en smal och grund kanal/tunnel hela vägen fram till Baru. Det är en fattig liten by där vi säkerligen ökade dagens omsättning med några hundra procent genom att köpa empanadas och en flaska Aguardiente, Colombias nationaldryck som smakar anis. Barnen sprang omkring och lekte med plastpåsar bland grisar som bökade på byns huvudgata. Som lagom-svensk var det knäckande att se sådan fattigdom bara några sjömil från privata öar och gigantiska villor med vakter och vattenskoters i Cholon. Det kändes fel att ta bilder så ni får lita på mitt ord. Baru är inte ball.

Christine har räknat ut att sedan vi kom till Cartagena första gången för tre månader sedan har vi spenderat 45 dagar utanför Cartagena. Hälften av tiden alltså. Inte konstigt att tiden går fort. Nu blir det dock ingen mer nöjessegling på ett tag. Rodret hänger fortfarande löst och vi har en läckande genomföring, det vill säga tillräckligt med incitament för att ta upp båten på land. Men först ska vi vila upp oss efter semestern. Det tar väl en vecka eller så.

En helt vanlig daglon:-75.5;lat:10.4;postdate:aug 11 28;pos:Cartagena, Colombia

ChristineDet är snart tre månader sedan vi släppte ner ankaret för första gången utanför club nautico i Cartagena. Här är det inte många båtar som lämnar sin plats. Alla är deroes. Vi är också deroes. Eller jo vissa båtar lämnar med ett lass backpackers ombord men de kommer alltid tillbaka.

Dagarna brukar inledas med morgonshowen kl 08.00 på kanal 68. Den varar ca en kvart och här kan man fråga om hjälp, få väderleksrapport, berätta om det händer något kul, säga hej eller hej då om man skall åka. Man kan dra ett dagens skämt eller säga ett visdomsord. Man kan egentligen säga vad man vill på denna show fast skämta om amerikaner det var inte populärt som polacken på Luka gjorde häromdagen.

Efter morgonshow dricker vi några köppar kaffe, äter frulle och innan 12 åker vi in med Stefan till kajen för att hinna duscha innan dessa stänger. Eftersom det är 30-35 grader varmt undviker vi solen så gott det går. Oftast går vi till mataffären där det är svalt, där har de Internet och ett café. Vi har ett superclientekort som vi samlar poäng på när vi handlar, vad vi kan använda poängen till vet vi inte riktigt men det känns bra och vuxet att ha det där kortet.

Oftast har vi något ärende vi skall uträtta och för oss tar det en hel dag. Vi har blivit som pensionärer. Om det är onsdag går vi på bio för då är det halva priset om man lämnar in en speciell läskkork i bioluckan. Tio kr per person kostar det då. Tyvärr så går det inte så många odubbade filmer här så nu får vi snällt vänta på att det kommer upp en ny film. Än så länge har vi sett, Harry Potter, Baksmällan 2, Fast and furious 5 och nu sist Jag vill mörda min chef.

På onsdagar är det även happy hour på den lokala pizzerian och då kan man byta böcker och snacka lite med de andra seglarna. Fast alla andra är över 60 och de enda i vår ålder här är deras 25 åriga colombianska fruar som bara pratar spanska. Men de senaste veckorna har vi haft sällskap av Barracuda boyz som vi träffade första gången i Portugal. På deras båt har vi grillat några gånger och nu senast var vi där på 22 års kalas. Vi har redan kontrat och bjudit in dem på Henriks och mitt gemensamma 60 års kalas 31 aug.

Oftast är vi i säng innan 22 tiden och pga av värmen har vi separata "sovrum" sedan länge. Henrik sover numera på durken i mitten av båten och jag sover i babord koj. Planen är att a) bygga en dubbelsäng i mitten av båten eller b) installera fläkten i förpiken som jag numera använder som garderob.

Det är mycket liv och rörelse runt omkring Pour Bon. Kustbevakningen har koll på oss 24 timmar om dygnet både från luften och vattnet. Det åker turbåtar fram och tillbaka med onödigt stora högtalare och motorer. Containerfartygen lastas av och på konstant och på kvällen lyser det runt omkring oss från skyskraporna och lyftkranarna.

Vi har inte tröttnat på varandras sällskap fast vi umgås 24 timmar om dygnet och det är ju ett bra test innan vi ger oss ut och seglar över det stora havet i februari.
Vi trivs bra här. Absolut blir vi rastlösa ibland men då går vi ut och springer. Alltså egentligen gör vi inte så mycket men tiden går superfort och vi håller oss sysselsatta och är glada och friska. Det är härligt att vara på ett ställe där båtarna för en gång skull inte lämnar oss. Alla är här för att stanna.

Godmorgon Göteborg!lon:-75.5;lat:10.4;postdate:aug 11 22;pos:Cartagena, Colombia

HenrikImorgon bitti kl 07.15 är det dags igen! Pour Bon är med live från sittbrunn i Colombia, i morgonprogrammet med Leif Hedegärd i P4.

The Lost Citylon:-75.5;lat:10.4;postdate:aug 11 17;pos:Cartagena, Colombia

Christine1972 hittade man den 1000 år gamla staden som ligger långt in i den Colombianska djungeln. När spanjorerna invaderade Santa Marta flyttade tayronerna upp i bergen och in i djungeln och bosatte sig i vad som idag kallas för the lost city. Vi tyckte att det var en mycket god idé att besöka denna plats och bokade således in oss på en femdagars vandringstur.

Tre dagar upp och två dagar ner, inga konstigheter. Efter en svettig busstur till Santa Marta och en galen bilfärd upp i bergen var vi framme i byn där vår grupp skulle samlas. Vi var 15 personer, fyra guider samt ett gäng mulor som bar vår mat. Sedan började vandringen mot den försvunna staden.

I snitt gick vi fem timmar per dag. Aldrig rakt utan konstant uppför eller nedför. Utsikten var på sina ställen helt otrolig, grönklädda berg och vattenfall, oftast tittade vi dock bara på vägen och vart vi skulle sätta fötterna. Vi korsade mängder av bäckar, klättrade längs med bergsväggar och hälsade på hos Kougiindianerna. Nätterna spenderade vi på olika camp där vi sov utomhus i hängmattor eller sängar. Oftast på lite lätt mögliga kuddar med illaluktande filtar som täcke. Vi fick tre stora mål mat om dagen samt kakor och frukt under vandringarna. Vatten kunde vi dricka från vattenfallen om det tog slut i flaskorna. Allting var mycket välorganiserat, kl 05:45 väcktes vi av guiden som skrek vamos a la playa. Därefter var det bara att snällt sätta på sig de blöta kläderna från gårdagen som inte hunnit torka, ta sig en kopp kaffe och invänta frukosten. Sedan var det bara att vandra. På detta sätt inleddes varje dag och på den tredje dagen nådde vi fram till camp nummer tre som låg närmast lost city. En halvtimmmas promenad från campet och 1200 trappsteg (stenar i olika storlekar) senare var vi framme i the lost city.

Det som finns kvar idag är mängder av platåer där det stått hyddor i lera. Området är väldigt stort och de tror att det finns mycker mer som inte upptäckts ännu. För några år sedan blev några turister kidnappade av fark gerillan där uppe så numera patrullerar det också militärer där. Efter att vi hittat den förlorade staden ver det alltså dags att ta sig tillbaka hemåt igen.

På vår sista middag bjöds det på bubbelvin och vi var oerhört glada att det hela snart skulle vara över. Vi gick samma väg tillbaka men eftersom två i gruppen blev sjuka dag två var vi lite sena i schemat och tvugna att gå två dagars vandring den sista dagen. Efter sju timmars vandring kom vi fram till byn där vi startat.

Med hundratals mygggbett på ben och armar, en vrickad fotankel och mängder av äckliga kläder i väskorna återvände vi till Santa Marta och det hostel vi skulle spendera natten på. Vi är alla väldigt glada att vi gjorde vandringen för den var verkligen helt fantastisk men ingen av oss skulle någonsin göra den igen även om vi så fick betalt för det. Det var för jobbigt helt enkelt.

Väl tillbaka på Pour Bon sov vi gott en natt i våra egna "sängar". Vi vaknade upp av att det blåste lite väl mycket och att vi draggade. 50 meter längre bort från vår plats startade vi motorn och väntade ut stormen. Flera båtar hade stora problem och VHF:n gick varm med bla ett PAN PAN-rop från en båt som höll på att dragga in i stenmuren utanför Club Nautico.

För att vila upp oss från den hektiska veckan har vi nu spenderat fyra dagar i Cholon som ligger utanför Cartagena. Där har vi solat, badat, träffat två svenskar på kusinträff, druckit vin, läst böcker och blivit bjudna på en shot sprit av de lokala männen i Baru kl 12 på förmiddagen en söndag.

Nu har även vi lämnat av mamma på flygplatsen så nu är det slut på vandringar och sightseeing för ett tag framöver.