Being Scillylon:-6.34564;lat:49.95721;postdate:aug 10 22;pos:Scillyöarna

CalleMed nyservad motor och Stefan tillbaka från sitt solo­äventyr (se tidigare inlägg) kunde vi äntligen kasta loss och fortsätta med vad vi tänkt att göra mest de här åren - att segla. För mig var det nästan två veckor sedan sist, efter lata dagar på Irland och i väntan på topplocks­packning i Wales. Henrik och Kerstin hade inte gjort många fler knop under tiden vi var på olika håll, och som på beställning hängde snart två tredje­delar av besättningen över relingen och kastade upp nudlar i takt med att de kom ner.

Sjösjuka är en svår­frånkomlig del av vardagen under segel, men så länge den är fysisk snarare än psykisk är det ganska befriande att snabbt göra sig av med det onda och återvända till ett gott humör. Med Pink Floyds text­rader "I'm creeping back to life [...] I'm turning the inside out" i huvudet knaprade jag i mig den sista skorpan av märket Holger och njöt, trots allt, av livet.

Via Skottland och Irland hade vi nu nästan rundat de brittiska öarna. Man kan tro att sista utposten skulle vara Land's End, men drygt 20 sjömil sydost därom ligger den lilla ögruppen Scilly utströdd i Atlantvågorna. Öarna är kända för att vara den sol­säkraste platsen i landet - vilket inte säger så mycket på ett språk med antagligen minst hundra ord för regn - samt för sin vackra natur. I oktober drar alle­handa mellan­landande flytt­fåglar till sig horder av fågel­skådare, och i gott väder speglar sig sand­strändernas palmer i turkost vatten inte helt olikt söder­havs­atollen på navigations­datorns skrivbords­bakgrund. Vi är dock fortfarande i Nord­europa och under ytan är vatten­temperaturen mer chockerande frisk än skönt svalkande. Likväl har vi vänt blad i vår hygieniska logg och börjat tvaga oss direkt i böljorna - ytterligare ett steg mot att bli lång­färds­seglare på riktigt.

Scilly uttalas utan toning på c:et, vilket får det mesta på öarna att låta lite lagom skoj, från lokala Radio Silly till de guidade promenaderna Silly Walks. Dessutom ståtar öarna med världens minsta fotbolls­liga - Silly Football League - där Garrison Gunners och Woolpack Wanderers möter varandra om och om igen 17 gånger varje år för att kora en mästare. That's Scilly, indeed.

Vi spenderade ett par dagar vid boj utanför den charmiga huvudorten S:t Mary's, där lokal­befolkningen köar i väntan på att turist­båten anländer med morgon­tidningen från fastlandet. Efter några promenader runt ön, och en heldag med sällskaps­spel då vi knappt ens klev upp i sittbrunn, krönte vi vistelsen med en helkväll tillsammans med trumpet­spelande fransmän och öbor på bydiskot.

Morgonen därpå kastade vi loss och ligger nu mellan öarna Bryher och trädgårdsön Tresco, som bjöd på ytterligare natur­upplevelser innan himlen än en gång öppnade sig. Efter att ha följt hög- och lågtrycken dansa in lite oberäkneligt från Atlanten har vi övergivit idén att segla direkt på Spanien, utan i stället bestämt oss för att ta vägen via Bretagne över Biscaya. Planen är nu att i skydd av skymningen dra ombord Stefan medan hamn­kaptenen är på öns årliga marknad, "there will be music and hot dogs", och sedan fly notan på lite för dryga 40 pund (för en boj!) under arla måndag­morgon.

Nästa stopp Frankrike alltså. Au revoir!

Sms och flaskor med whiskylon:-5.13687;lat:51.61956;postdate:aug 10 16;pos:6 sjömil sydväst om Milford Haven, Wales

CalleDå och då har det undrats om numret till vår satellit­telefon. Även om vi verkligen skulle bli glada av att höra av våra nära och kära ibland så har vi av olika anledningar valt att inte lämna ut det än. Dels kommer vi att behöva byta nummer ibland, dels är det ohemult dyrt att ringa till telefonen och slutligen ville vi först få allt att fungera med att ta emot dagliga prognoser över väder och vind. Sedan några veckor kommer lufttryck och vind­hastigheter regel­bundet till förmiddags­kaffet, så från och med nu kan man skicka sms till satellit­telefonen!

Det kostar en liten slant (hur stor bestämmer man själv och pengarna dras på telefon­räkningen), men då kommer det fram direkt - hur stort hav vi än är ute på - och så hjälper man tre vänner att ha råd med till exempel en satellittelefon. Och om vi dessutom har råd att ta oss hem till Sverige igen så kan man få något väldigt speciellt tillbaka...

Ni som var med och gjorde avkeds­kalaset på Ringön precis så trevligt som vi hade hoppats att det skulle bli kanske minns att vi hade ett tomt ekfat stående ombord. Det är byggt enligt gammal tradition av Johan Thorslund, som är Sveriges ende tunnbindar­mästare. Efter att ha rådfrågat och smakat oss genom whiskyns förlovade land Skottland fyllde vi det till sist med en tioårig single malt som vi tror kommer utvecklas till perfektion under ytterligare två år runt jorden.

Sedan dess har fatet stått surrat och väl igen­korkat vid mast­foten. Förutom att vi själva, när vi kommer hem, kommer få ett fullständigt unikt, skepps­rullat minne av våra irrfärder tänkte vi dela med oss med åtminstone tre flaskor, som ett tack till de som skänkt oss mest glädje via sms!

Ett sms kostar som minst ungefär som ett vykort. Se det som välgörenhet, eller som en auktion. Man kan skicka hur många sms man vill, så sitter man i glatt lag på en uteservering och vill inkludera tre fattiga seglare i rundorna så går det med andra ord alldeles utmärkt. Vill man skylta med sitt namn eller vad det nu kan vara här på hemsidan så går det också fint. Och vill man tala om att vi är snåla som äskar pengar på det här viset så snälla gör det. Gärna via sms...

Vilka som ligger bäst till för whiskyn syns hela tiden här till vänster. Allt annat om hur man gör står om man klickar på den gröna bollen längst opp!

Stefan på havets bottenlon:-5.13687;lat:51.61956;postdate:aug 10 16;pos:6 sjömil sydväst om Milford Haven, Wales

HenrikFörst när topplocket skulle sättas på plats och vi redan hunnit proviantera för överfärden till Scilly-öarna, upptäcktes att en bult i motorn var trasig. Avfärden, som då bara var någon timme bort, sköts upp till tidigast imorgon tisdag. Så fick vi en bonushelg att döda i Millford Haven.

Efter att ha tejpat spinnakern, bytt lampa i kompassen, limmat gummi­listen till förpiks­luckan, skarvat ihop sladden till styrbords­högtalaren och polerat skepps­klockan, fanns det inte så mycket kvar att göra på s/y Pour Bon. Så vi packade oss en matsäck och gav oss iväg i gummi­båten Stefan i jakt på nya äventyr.

I sakta mak puttrade vi längst in i en trevlig vik där vi la till med extra lång tamp, för tidvattnets skull. Vi funderade lite kring varför viken var full av över­givna vrak, men kom inte fram till någon rimlig förklaring. Därefter gick vi en mycket lång promenad på ringlade stigar genom tät vegetation.

När vi kom tillbaka till viken låg Stefan flera kabel­längder upp på land. Tidvattnet hade återigen spelat oss ett spratt! Kerstin räknade snabbt ut att det bara skulle dröja en kort stund tills vattnet var tillbaka, så vi gjorde det enda rätta och la oss och sov en stund på betongkajen.

Kerstins beräkning felade. Många snarkningar och en stel rygg senare hade även de sista dropparna längst in i viken runnit ut, så vi gjorde återigen det enda rätta och började promenera hemmåt, mot Millford Haven, som nu börjar kännas som vårt hem.

Tiden det tar att promenera långt, äta en kebab och för Calle att promenera långt igen, är densamma som tiden det tar för en vrakfylld vik att fyllas med vatten. Lagom tills kapten duschat, borstat tänderna och fällt ned styrbords­kojen var Calle och Stefan tillbaka vid Pour Bon.

När stormen river öppet havlon:-5.0368;lat:51.70956;postdate:aug 10 15;pos:Milford Haven, Wales

CalleEnsam med horisonten kan även den hårdaste av jordenrunt­seglare vekna en smula. När det blåst som värst har fåglar som sovande guppat upp och ned på vågorna varit ett gott sällskap. Vi vet inte så mycket än, men vi antar att det kommer en våg på vilken inte ens de kan sova. Då känns det bra att ha riktigt tryggt sällskap ombord.

Per Stenborg är 44 år, presenterar vädret på SVT, har en egen sida på Text-TV (417) och klär i röd kostym. Han vakar över oss från sin plats ovan biblioteket med sjökort och tidvatten­tabeller. Det känns bra.

Första gången somlon:-5.0368;lat:51.70956;postdate:aug 10 12;pos:Milford Haven, Wales

CalleAtt köra på vänster sida av vägen är inte så svårt. Det kniviga är att sitta med ratten på höger sida och veta var vänster sida av vägen tar slut. När Henriks Kicki rest tillbaka till Sverige hyrde Emmeli och jag en bil och tog några dagars semester från semestern på hela tiden smalare och smalare vägar i sydvästra Irland. Vackert, trevligt och inte mycket för bloggen att förtälja (men några turistbilder ligger här till höger).

I Arklow, halvvägs söderut längs den irländska öst­kusten, mötte vi upp resten av besättningen, som visat sig ha haft det förträffligt utan oss. Tillsammans satte fyra vänner kurs tillbaka över Irländska sjön, som här nere heter St George's Channel. Över­seglingen blev ett potpurri av första gången-upplevelser.

Nytt land, nya äventyr

För första gången seglade vi under stjärnklar himmel och såg stjärn­fall och vinter­gata för första gången sedan vi var små knattar, för första gången hissade vi spinnakern och för första gången lade vi till vid boj och blåste för första gången upp gummi­båten Stefan för att ta oss in till land. Vi var alla för första gången i Wales, ett land vi inte funderat så mycket över tidigare men som mötte oss med sol, folk­vimmel på kajen och den glada nyheten om att syskonen Ljunglöf för första gången blivit morbror respektive moster. Grattis Ulrika, Patrik och Saga! Glada över familje­lyckan somnade vi för första gången allihop omgivna av hav.

Syskonen Ljunglöf får en glad nyhet

Morgonen därpå befann vi oss i stiltje och stod för första gången oförmögna att ta oss vidare, och för första gången fick kapten kliva i gummi­båten Stefan och bogsera oss till närmsta hamn där s/y Pour Bon för första gången fick besök av mekaniker ombord. För första gången fick vi anledning att lära oss vad vajsing med topp­locket heter på engelska. Reserv­delarna tar ett par dagar att få fram, så nu ligger vi i Milford Haven och har för första gången stor­städat båten och för första gången lagat delikat potatis­gratäng i vår lilla ugn.

Nästan som catering i Göteborg

Sådant har vi det. Emmeli lämnade tre strand­satta seglare i Wales och for hem. Om vi får ordning på motorn fortsätter äventyret mot Scilly­öarna, vilket är sista stoppet före Biscaya. Sedan kommer vi för första gången vara på bredd­grader där det är varmt, soligt och havet är fyllt av sangria.

Mekaniker-John klarar skivan