Stefan på havets bottenlon:-5.13687;lat:51.61956;postdate:aug 10 16;pos:6 sjömil sydväst om Milford Haven, Wales

HenrikFörst när topplocket skulle sättas på plats och vi redan hunnit proviantera för överfärden till Scilly-öarna, upptäcktes att en bult i motorn var trasig. Avfärden, som då bara var någon timme bort, sköts upp till tidigast imorgon tisdag. Så fick vi en bonushelg att döda i Millford Haven.

Efter att ha tejpat spinnakern, bytt lampa i kompassen, limmat gummi­listen till förpiks­luckan, skarvat ihop sladden till styrbords­högtalaren och polerat skepps­klockan, fanns det inte så mycket kvar att göra på s/y Pour Bon. Så vi packade oss en matsäck och gav oss iväg i gummi­båten Stefan i jakt på nya äventyr.

I sakta mak puttrade vi längst in i en trevlig vik där vi la till med extra lång tamp, för tidvattnets skull. Vi funderade lite kring varför viken var full av över­givna vrak, men kom inte fram till någon rimlig förklaring. Därefter gick vi en mycket lång promenad på ringlade stigar genom tät vegetation.

När vi kom tillbaka till viken låg Stefan flera kabel­längder upp på land. Tidvattnet hade återigen spelat oss ett spratt! Kerstin räknade snabbt ut att det bara skulle dröja en kort stund tills vattnet var tillbaka, så vi gjorde det enda rätta och la oss och sov en stund på betongkajen.

Kerstins beräkning felade. Många snarkningar och en stel rygg senare hade även de sista dropparna längst in i viken runnit ut, så vi gjorde återigen det enda rätta och började promenera hemmåt, mot Millford Haven, som nu börjar kännas som vårt hem.

Tiden det tar att promenera långt, äta en kebab och för Calle att promenera långt igen, är densamma som tiden det tar för en vrakfylld vik att fyllas med vatten. Lagom tills kapten duschat, borstat tänderna och fällt ned styrbords­kojen var Calle och Stefan tillbaka vid Pour Bon.

När stormen river öppet havlon:-5.0368;lat:51.70956;postdate:aug 10 15;pos:Milford Haven, Wales

CalleEnsam med horisonten kan även den hårdaste av jordenrunt­seglare vekna en smula. När det blåst som värst har fåglar som sovande guppat upp och ned på vågorna varit ett gott sällskap. Vi vet inte så mycket än, men vi antar att det kommer en våg på vilken inte ens de kan sova. Då känns det bra att ha riktigt tryggt sällskap ombord.

Per Stenborg är 44 år, presenterar vädret på SVT, har en egen sida på Text-TV (417) och klär i röd kostym. Han vakar över oss från sin plats ovan biblioteket med sjökort och tidvatten­tabeller. Det känns bra.

Första gången somlon:-5.0368;lat:51.70956;postdate:aug 10 12;pos:Milford Haven, Wales

CalleAtt köra på vänster sida av vägen är inte så svårt. Det kniviga är att sitta med ratten på höger sida och veta var vänster sida av vägen tar slut. När Henriks Kicki rest tillbaka till Sverige hyrde Emmeli och jag en bil och tog några dagars semester från semestern på hela tiden smalare och smalare vägar i sydvästra Irland. Vackert, trevligt och inte mycket för bloggen att förtälja (men några turistbilder ligger här till höger).

I Arklow, halvvägs söderut längs den irländska öst­kusten, mötte vi upp resten av besättningen, som visat sig ha haft det förträffligt utan oss. Tillsammans satte fyra vänner kurs tillbaka över Irländska sjön, som här nere heter St George's Channel. Över­seglingen blev ett potpurri av första gången-upplevelser.

Nytt land, nya äventyr

För första gången seglade vi under stjärnklar himmel och såg stjärn­fall och vinter­gata för första gången sedan vi var små knattar, för första gången hissade vi spinnakern och för första gången lade vi till vid boj och blåste för första gången upp gummi­båten Stefan för att ta oss in till land. Vi var alla för första gången i Wales, ett land vi inte funderat så mycket över tidigare men som mötte oss med sol, folk­vimmel på kajen och den glada nyheten om att syskonen Ljunglöf för första gången blivit morbror respektive moster. Grattis Ulrika, Patrik och Saga! Glada över familje­lyckan somnade vi för första gången allihop omgivna av hav.

Syskonen Ljunglöf får en glad nyhet

Morgonen därpå befann vi oss i stiltje och stod för första gången oförmögna att ta oss vidare, och för första gången fick kapten kliva i gummi­båten Stefan och bogsera oss till närmsta hamn där s/y Pour Bon för första gången fick besök av mekaniker ombord. För första gången fick vi anledning att lära oss vad vajsing med topp­locket heter på engelska. Reserv­delarna tar ett par dagar att få fram, så nu ligger vi i Milford Haven och har för första gången stor­städat båten och för första gången lagat delikat potatis­gratäng i vår lilla ugn.

Nästan som catering i Göteborg

Sådant har vi det. Emmeli lämnade tre strand­satta seglare i Wales och for hem. Om vi får ordning på motorn fortsätter äventyret mot Scilly­öarna, vilket är sista stoppet före Biscaya. Sedan kommer vi för första gången vara på bredd­grader där det är varmt, soligt och havet är fyllt av sangria.

Mekaniker-John klarar skivan

Fyra följer en stiglon:-5.0368;lat:51.70956;postdate:aug 10 10;pos:Milford Haven, Wales

CalleEftermiddags­solen var på väg över i kvällssol, den medhavda picknicken upp­drucken och skepps­portmonän kvar­glömd på båten. Hellre än att sätta sig i gummi­båten Stefan och puttra tillbaka till ensam­heten, och pigga efter ett dygns segling på att röra sig på land­backen, beslöt sig fyra modiga vänner i stället att ge sig av på promenad.

Byn i vilken de befann sig var inte större än att de skulle kunna vandra runt och igenom den på samma gång. I stället tog de av väster ut, mot kullarna som idylliskt omgav bukten där s/y Pour Bon låg majestätiskt vid boj så långt ut att hon knappt syntes från land.

Stigen klättrade brant uppåt och in i stor­skogen. Ganska snart över­gick skogen i åkrar och hagar och - plötsligt - ett stort, hårigt och ganska brunt djur. Calle gissade på björn. Henrik kläckte ur sig tiger, innan fyra vänner insåg att det inte var mer än en ko. Skrattande och skojande fortsatte de framåt, innan ko hämtat sina två dussin kumpaner. Det usla kreaturet hade lurat vännerna i en fälla och nu stundade gäng­krig där ingen skulle höra dem skrika. Korna frustade och skrapade i marken, liv passerades i revy och över buskaget sågs två tjur­horn sätta fart för att sluta upp. Marken mullrade, och medan någon försökte påpeka att det är viktigt att inte visa rädsla sprang fyra vänner hals över huvud tillbaka varifrån de kom.

De lokala korna stannade på andra sidan fältet och blängde surt. Vännerna hade sett döden i vitögat och det ögat var ont. De hade mötts av feghet och rädsla för det okända, men tillsammans hade de klarat sig ur knipan med liv och lem i behåll. Insiktsfulla över livets förgänglighet klättrade de ner i gummibåten Stefan och satte av hemåt, för att fördriva åter­stoden av dagen med vin, tobak och ett parti Alfapet.

Medströms söderutlon:-6.14688;lat:52.79607;postdate:aug 10 6;pos:Arklow, Irland

HenrikMed reducerad besättning har s/y Pour Bon tagit sig ytterligare 37 sjömil närmre solen, till Arklow på Irlands ostkust.

Första sträckan fick vi hjälp av Elin och Eoghan, men därefter har Kerstin och jag fått sköta oss själva. Medan Calle och Emmeli utforskat Irland medelst bil, har vi konstaterat att det både finns mer plats och mer att göra när man bara är två ombord. Som att segla om en stor Benetau, till exempel.

En anledning till att vi ännu inte fått iväg några vykort till er där hemma är att vi inte förstår hur brevlådorna i Irland fungerar. Som kompensation bjuder vi istället på lite strömmande multimedia, från Gulf of Corryvreckan på Skottlands västkust. >