Biscaya, kalas och lång siestalon:-8.38464;lat:43.36708;postdate:sep 3;pos:La Coruña, Spanien

CalleEfter två månader av regn på franska, engelska och fem dialekter av gaeliska har vår resa tagit oss till bredd­grader där solen skiner så intensivt så att bruna ben är bara långt efter att den gått ner. Det är september, vi har spansk gäst­flagg och vinet kostar åtta kronor flaskan. Vi trivs rätt bra med det.

För att göra sig förtjänt av det här ska man besegra Biscayas 350 ökända sjömil av plötsliga stormar där seglare driver in mot klipporna och krossas. Det har vi gjort, och vi trivs rätt bra med det också. Bretagne lämnades med prognosen svag till frisk medvind ökande i buktens södra ände. Efter något dygn av hoppande delfiner blåste det program­enligt upp, och mitt i natten till den 30:e augusti - etappens sista dag - satt Henrik oroväckande nöjd med en dåres blick vid rodret och meddelade kuling.

Det var kaptens trettio­års­dag, och om det var så här den skulle firas så fick det bli så. Vind och inte alls så oansenliga vågor parerades medan ett och annat grattis pep in på satellit­telefonen. Huvud­personen och övrig besättning, gummi­båten Stefan inte minst, tackar för uppmuntran!

Några större problem var det hur som haver inte, och strax efter lunch fick vi lä bakom den iberiska halvön. Guppande med vågorna flöt vi in mot Spanien, La Coruña och en hamn som badade i solsken.

Spanien har en stolt seglar­tradition. Härifrån rundades jorden då den ännu var platt och här har närmsta fyrtornet oförtrutet väglett sjöfarare i sisådär 2000 år. För oss, vars bekantskaper längs vägen i stort sett varit folk vi redan varit släkt med, innebar Spanien en efter­längtad brygg­kultur av lång­seglare. Här har Lee hyrts in för att segla ännu en båt till dess nye ägare medan han läser vädret på horisonten. Här lär sig Lovis och Otto från Rövarhamn > att cykla, tvillingarna Erixon > vädrar ut durk­slaget till båt, Alan väntar en femte vecka på att ta sig hem till England i 20 fot han knappt får plats i och Matt blir av med sin tänkta medpassagerare på väg hem från krogen.

Torre de Hércules har lyst sedan Jesus gick i kortbyxor.

Spindeln i alltihop, Håkan, snappade raskt upp att ytterligare en svensk båt kommit in. Sålunda satt vi, trötta efter över­seglingen och utan livs­kraft för varken mer eller mindre än en kall öl, med ens i stället en taxi­resa bort med desto fler flaskor vin, sjungande restaurang­personal och en skrockande stockholmare mitt i alltihop. Kaptens födelsedag började i kuling över Biscaya och slutade med efter­släckning i en betydligt större båt vid en brygga i Spanien.

Med den ändelsen har livet flutit på. Vi går upp, väntar ut siestan - då till och med fåglarna på bryggan är sinnes­slöa nog att inte röra en fjäder - och beger oss mot stan för ett eller annat ärende. Allt slutar i sangria i en sittbrunn, vår eller någon annans, och särskilt mer än ett ärende eller ens det hanns aldrig med.

Under tiden har en ny båt anlänt.

Mot Spanienlon:-5.20926;lat:48.02981;postdate:aug 27;pos:29 sjömil sydväst om Camaret, Frankrike

Henrik
Snart kastar vi loss från Camaret Sur Mer i Frankrike för att segla över den ökanda Biscaya-bukten till La Coruña i Spanien. Vi har väntat här några dagar på rätt vindar. Nu verkar det som att vi har en lucka mellan lågtrycken som kommer att ge oss lagom nordliga vindar följda av friskare ostliga. Det blir den längsta etappen hittills, 350 sjömil, som vi beräknar klara av på ungefär fyra dygn. Vi hör av oss när vi kommer fram.

Being Scillylon:-6.34564;lat:49.95721;postdate:aug 22;pos:Scillyöarna

CalleMed nyservad motor och Stefan tillbaka från sitt solo­äventyr (se tidigare inlägg) kunde vi äntligen kasta loss och fortsätta med vad vi tänkt att göra mest de här åren - att segla. För mig var det nästan två veckor sedan sist, efter lata dagar på Irland och i väntan på topplocks­packning i Wales. Henrik och Kerstin hade inte gjort många fler knop under tiden vi var på olika håll, och som på beställning hängde snart två tredje­delar av besättningen över relingen och kastade upp nudlar i takt med att de kom ner.

Sjösjuka är en svår­frånkomlig del av vardagen under segel, men så länge den är fysisk snarare än psykisk är det ganska befriande att snabbt göra sig av med det onda och återvända till ett gott humör. Med Pink Floyds text­rader "I'm creeping back to life [...] I'm turning the inside out" i huvudet knaprade jag i mig den sista skorpan av märket Holger och njöt, trots allt, av livet.

Via Skottland och Irland hade vi nu nästan rundat de brittiska öarna. Man kan tro att sista utposten skulle vara Land's End, men drygt 20 sjömil sydost därom ligger den lilla ögruppen Scilly utströdd i Atlantvågorna. Öarna är kända för att vara den sol­säkraste platsen i landet - vilket inte säger så mycket på ett språk med antagligen minst hundra ord för regn - samt för sin vackra natur. I oktober drar alle­handa mellan­landande flytt­fåglar till sig horder av fågel­skådare, och i gott väder speglar sig sand­strändernas palmer i turkost vatten inte helt olikt söder­havs­atollen på navigations­datorns skrivbords­bakgrund. Vi är dock fortfarande i Nord­europa och under ytan är vatten­temperaturen mer chockerande frisk än skönt svalkande. Likväl har vi vänt blad i vår hygieniska logg och börjat tvaga oss direkt i böljorna - ytterligare ett steg mot att bli lång­färds­seglare på riktigt.

Scilly uttalas utan toning på c:et, vilket får det mesta på öarna att låta lite lagom skoj, från lokala Radio Silly till de guidade promenaderna Silly Walks. Dessutom ståtar öarna med världens minsta fotbolls­liga - Silly Football League - där Garrison Gunners och Woolpack Wanderers möter varandra om och om igen 17 gånger varje år för att kora en mästare. That's Scilly, indeed.

Vi spenderade ett par dagar vid boj utanför den charmiga huvudorten S:t Mary's, där lokal­befolkningen köar i väntan på att turist­båten anländer med morgon­tidningen från fastlandet. Efter några promenader runt ön, och en heldag med sällskaps­spel då vi knappt ens klev upp i sittbrunn, krönte vi vistelsen med en helkväll tillsammans med trumpet­spelande fransmän och öbor på bydiskot.

Morgonen därpå kastade vi loss och ligger nu mellan öarna Bryher och trädgårdsön Tresco, som bjöd på ytterligare natur­upplevelser innan himlen än en gång öppnade sig. Efter att ha följt hög- och lågtrycken dansa in lite oberäkneligt från Atlanten har vi övergivit idén att segla direkt på Spanien, utan i stället bestämt oss för att ta vägen via Bretagne över Biscaya. Planen är nu att i skydd av skymningen dra ombord Stefan medan hamn­kaptenen är på öns årliga marknad, "there will be music and hot dogs", och sedan fly notan på lite för dryga 40 pund (för en boj!) under arla måndag­morgon.

Nästa stopp Frankrike alltså. Au revoir!

Sms och flaskor med whiskylon:-5.13687;lat:51.61956;postdate:aug 16;pos:6 sjömil sydväst om Milford Haven, Wales

CalleDå och då har det undrats om numret till vår satellit­telefon. Även om vi verkligen skulle bli glada av att höra av våra nära och kära ibland så har vi av olika anledningar valt att inte lämna ut det än. Dels kommer vi att behöva byta nummer ibland, dels är det ohemult dyrt att ringa till telefonen och slutligen ville vi först få allt att fungera med att ta emot dagliga prognoser över väder och vind. Sedan några veckor kommer lufttryck och vind­hastigheter regel­bundet till förmiddags­kaffet, så från och med nu kan man skicka sms till satellit­telefonen!

Det kostar en liten slant (hur stor bestämmer man själv och pengarna dras på telefon­räkningen), men då kommer det fram direkt - hur stort hav vi än är ute på - och så hjälper man tre vänner att ha råd med till exempel en satellittelefon. Och om vi dessutom har råd att ta oss hem till Sverige igen så kan man få något väldigt speciellt tillbaka...

Ni som var med och gjorde avkeds­kalaset på Ringön precis så trevligt som vi hade hoppats att det skulle bli kanske minns att vi hade ett tomt ekfat stående ombord. Det är byggt enligt gammal tradition av Johan Thorslund, som är Sveriges ende tunnbindar­mästare. Efter att ha rådfrågat och smakat oss genom whiskyns förlovade land Skottland fyllde vi det till sist med en tioårig single malt som vi tror kommer utvecklas till perfektion under ytterligare två år runt jorden.

Sedan dess har fatet stått surrat och väl igen­korkat vid mast­foten. Förutom att vi själva, när vi kommer hem, kommer få ett fullständigt unikt, skepps­rullat minne av våra irrfärder tänkte vi dela med oss med åtminstone tre flaskor, som ett tack till de som skänkt oss mest glädje via sms!

Ett sms kostar som minst ungefär som ett vykort. Se det som välgörenhet, eller som en auktion. Man kan skicka hur många sms man vill, så sitter man i glatt lag på en uteservering och vill inkludera tre fattiga seglare i rundorna så går det med andra ord alldeles utmärkt. Vill man skylta med sitt namn eller vad det nu kan vara här på hemsidan så går det också fint. Och vill man tala om att vi är snåla som äskar pengar på det här viset så snälla gör det. Gärna via sms...

Vilka som ligger bäst till för whiskyn syns hela tiden här till vänster. Allt annat om hur man gör står om man klickar på den gröna bollen längst opp!

Stefan på havets bottenlon:-5.13687;lat:51.61956;postdate:aug 16;pos:6 sjömil sydväst om Milford Haven, Wales

HenrikFörst när topplocket skulle sättas på plats och vi redan hunnit proviantera för överfärden till Scilly-öarna, upptäcktes att en bult i motorn var trasig. Avfärden, som då bara var någon timme bort, sköts upp till tidigast imorgon tisdag. Så fick vi en bonushelg att döda i Millford Haven.

Efter att ha tejpat spinnakern, bytt lampa i kompassen, limmat gummi­listen till förpiks­luckan, skarvat ihop sladden till styrbords­högtalaren och polerat skepps­klockan, fanns det inte så mycket kvar att göra på s/y Pour Bon. Så vi packade oss en matsäck och gav oss iväg i gummi­båten Stefan i jakt på nya äventyr.

I sakta mak puttrade vi längst in i en trevlig vik där vi la till med extra lång tamp, för tidvattnets skull. Vi funderade lite kring varför viken var full av över­givna vrak, men kom inte fram till någon rimlig förklaring. Därefter gick vi en mycket lång promenad på ringlade stigar genom tät vegetation.

När vi kom tillbaka till viken låg Stefan flera kabel­längder upp på land. Tidvattnet hade återigen spelat oss ett spratt! Kerstin räknade snabbt ut att det bara skulle dröja en kort stund tills vattnet var tillbaka, så vi gjorde det enda rätta och la oss och sov en stund på betongkajen.

Kerstins beräkning felade. Många snarkningar och en stel rygg senare hade även de sista dropparna längst in i viken runnit ut, så vi gjorde återigen det enda rätta och började promenera hemmåt, mot Millford Haven, som nu börjar kännas som vårt hem.

Tiden det tar att promenera långt, äta en kebab och för Calle att promenera långt igen, är densamma som tiden det tar för en vrakfylld vik att fyllas med vatten. Lagom tills kapten duschat, borstat tänderna och fällt ned styrbords­kojen var Calle och Stefan tillbaka vid Pour Bon.